Musikens roll i svensk filmhistoria: från Bergman till modern tid
Musik och film – vilket oskiljaktigt par! Jag menar, kan du ens föreställa dig en dramatisk scen utan musik, en kärlekshistoria utan smäktande stråkar eller en actionsekvens utan pulshöjande rytmer? Knappast. I svensk filmhistoria, ända sedan stumfilmens tidiga pianoklink ackompanjerade bilderna (något man kan få en glimt av genom att studera dåtidens musikliv via källor som Svensk Musiktidning), har musiken spelat en helt avgörande roll. Den har inte bara förstärkt känslor och skapat atmosfär, utan också fungerat som en berättare i sig, en kulturell markör och en nyckel till karaktärernas inre världar. Följ med på en resa genom ljudspåren som definierat svensk film, med start hos en av våra allra största mästare, Ingmar Bergman, och vidare in i den moderna filmens rika och mångfacetterade musikaliska landskap.
Bergman och den klassiska musikens djup
När man pratar musik i svensk film är det omöjligt att inte börja med Ingmar Bergman. För honom var musiken inte bara ett verktyg, utan en livsnerv, en djup och, som han själv antydde, obesvarad kärlek som genomsyrade hela hans konstnärskap. Hans berömda citat, ‘Om jag var tvungen att välja mellan att förlora hörseln eller synen – då skulle jag behålla hörseln. Jag kan inte tänka mig något värre än att min musik skulle tas ifrån mig’, säger egentligen allt om musikens centrala plats i hans liv och verk. Redan i tidiga filmer som ‘Musik i mörker’ (1948) och ‘Till glädje’ (1950) använde han klassiska verk för att förstärka de emotionella undertonerna, men det var med ‘Såsom i en spegel’ (1961) som en tydlig vändning skedde. Originalmusiken tonades ner till förmån för noggrant utvalda citat från den klassiska repertoaren, ofta Bach, en metod som skulle prägla hans fortsatta filmskapande.
Bergmans användning av klassisk musik, särskilt Johann Sebastian Bach, var allt annat än slumpmässig. Musiken blev ett språk i sig, kapabelt att uttrycka det outsagda och kommunicera bortom ordens begränsningar. Som Bergman själv menade: ‘Ord används för att dölja verkligheten, inte sant? Musik är ett mycket mer pålitligt redskap för kommunikation.’ I filmer som ‘Tystnaden’ (1963) blir Bachs Goldbergvariationer en tillfällig fristad av harmoni och samhörighet i en annars kall och oförstående värld. I ‘Viskningar och rop’ (1972) tycks Bachs saraband från Cellosvit nr 5 översätta systrarnas tysta kval och outsagda känslor. Denna djupa koppling till Bach och hans musik erbjöd, enligt Bergman, en ‘profan tröst’, en andlighet frikopplad från dogmer, vilket resonerade starkt med hans egna existentiella grubblerier och sökande efter mening i en sekulariserad tid.
Musiken var dock inte bara ett kommunikationsmedel eller stämningsskapare i Bergmans filmer; den var också en strukturerande princip och en direkt inspirationskälla. Många filmer ramas in av samma musikstycke i början och slutet, som Bach i ‘Fängelse’ (1949) eller Beethoven i ‘Till glädje’, vilket skapar en cirkulär känsla, en egen temporalitet som en musikalisk parentes. Filmer som ‘Höstsonaten’ (1978) konstruerades medvetet efter musikaliska former, i detta fall en sonat i tre satser. Begreppet ‘kammardrama’, som Bergman använde för sina mer intima filmer från 60-talet och framåt (som ‘Såsom i en spegel’), hämtade direkt inspiration från kammarmusikens koncentrerade form.
Han såg sig själv närmast som en dirigent, manuset som partitur och skådespelarna som instrument. Forskning, som den presenterad i boken “Sonatas, Screams, and Silence”, fördjupar sig i hur ljud, tystnad och musik samverkar i hans verk och visar att ljudlandskapet var lika omsorgsfullt utformat som det visuella. Även i Bergmans arbete med radio och teater var musiken central. Ett fascinerande exempel är hans radioproduktion av Ibsens ‘John Gabriel Borkman’, där han uteslutande använde Beethovens Pianosonat Op. 31/2. Bevarade manuskript och notblad med Bergmans anteckningar visar hur musiken integrerades djupt i dramaturgin, vilket analyseras närmare i Svensk tidskrift för musikforskning. Detta understryker hur fundamentalt musiken var förankrad i Bergmans kreativa process.
Musikens bredd och utveckling efter Bergman
Medan Bergman fördjupade sig i den klassiska musikens uttryckskraft, har andra svenska filmskapare utforskat en betydligt bredare musikalisk palett för att fånga tidsanda och förstärka specifika känslor. Musiken har blivit ett kraftfullt verktyg för att skapa igenkänning, etablera miljöer och kommunicera direkt med publikens egna erfarenheter och minnen.
Populärmusikens avtryck i film
Vem minns inte Broder Daniels ‘Underground’ i slutscenen av Lukas Moodyssons ‘Fucking Åmål’ (1998)? Den distade gitarren och den ångestladdade sången blev soundtracket till en hel generation och fångade perfekt känslan av tonårsilska, utanförskap och den desperata längtan efter frigörelse. Musiken här är inte bara bakgrund, den är en explosion av den känsla filmen byggt upp. På ett helt annat sätt, men lika effektivt, lyckas Lalehs sång i ‘Arn: tempelriddaren’ (2007) förmedla kärlek och vemod på ett sätt som få dialoger skulle klara av, och skapar en omedelbar emotionell koppling till karaktärernas öde.
Populärmusiken i alla dess former har givetvis spelat en stor roll i att spegla och förstärka filmberättelser. Schlagern, med sin glättiga och ofta festliga karaktär, dyker upp för att skapa lättsam stämning i komedier som ‘Heartbreak Hotel’ (2006), där artister som Shirley Clamp och Nanne Grönvall bidrar till känslan av livsglädje, eller i ‘Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann’ (2013). Proggmusiken från 70-talet har använts för att skapa autenticitet och tidsmarkörer. I Moodyssons ‘Tillsammans’ (2000) bidrar Pugh Rogefeldt och Nationalteatern till den kollektiva känslan och tidsandan, medan musiken i ‘Klassfesten’ (2002), med bland andra just Nationalteatern, signalerar 70-talistnostalgi. Även julmusiken, ofta ‘Jul, jul, strålande jul’, återkommer frekvent för att markera högtiden, ibland även i filmer där julen inte är det centrala temat, som i thrillern ‘Sprängaren’ (2001). Denna användning av välkända låtar i svenska biosuccéer visar musikens förmåga att snabbt etablera en specifik stämning och kulturell kontext.
Folkmusik och visor som kulturell markör
Den svenska visan och folkmusiken har också haft en självklar plats i filmer som vill frammana en känsla av svenskhet, sommar och nostalgi. ‘Den blomstertid nu kommer’ i filmatiseringarna av Astrid Lindgrens ‘Alla vi barn i Bullerbyn’ eller i ‘Änglagård’ (1992) är typexempel på hur musik kan skapa en omedelbar koppling till en nationell identitet och ett kollektivt minne. Likaså har visor som ‘Till havs!’ eller psalmer som ‘Härlig är jorden’ använts i filmer som ‘Jägarna’ (1996) och ‘Såsom i himmelen’ (2004) för att understryka teman kring natur, gemenskap och det svenska ‘folkhemmet’. Musiken blir här en bärare av tradition och kulturellt arv.
Samtida kompositörer och nya ljudlandskap
Musiken fortsätter att vara en vital del av svensk film, och nya generationer av kompositörer bidrar med sina unika röster och perspektiv. En av dessa är Christoffer Franzén, född 1988, som under namnet Lights & Motion skapar atmosfärisk och filmisk instrumentalmusik som nått långt utanför Sveriges gränser via reklam och trailers. Hans musik till den psykologiska thrillern ‘In i dimman’ (2018) är ett exempel på hur moderna kompositörer använder musik för att bygga spänning och fördjupa den narrativa upplevelsen i samtida svensk film. Franzéns arbete visar på en kontinuitet i musikens betydelse, samtidigt som nya tekniker och uttryck utforskas.
En annan viktig röst i dagens svenska filmmusiklandskap är Katharina Nuttall. Som filmkompositör, musikproducent och artist har hon skapat musik till en rad långfilmer, dokumentärer och TV-produktioner. Hennes arbete med TV-serien ‘Kungen och jag’ belönades 2024 med priset för ‘Årets originalmusik’ vid Riagalan, ett erkännande som understryker originalmusikens fortsatta värde. Juryn hyllade hennes ‘unika musikaliska palett’ som förstärker känslor och skapar en minnesvärd upplevelse, något som bland andra Stim aktivt arbetar för att uppmärksamma. Nuttalls framgångar är inte bara ett tecken på den höga kvaliteten inom svensk filmmusik idag, utan också ett viktigt exempel på kvinnliga tonsättares växande inflytande.
Plattformar som Nordic Film Music Days, som arrangeras i samband med Berlinalen, spelar också en viktig roll för att lyfta fram och diskutera filmmusikens utveckling. Genom att samla nordiska och internationella kompositörer skapas möjligheter för utbyte, inspiration och nätverkande. Diskussioner om allt från filmmusik för barn till hur europeisk kultur speglas i musiken visar på bredden i dagens filmmusikfält. Sådana evenemang bidrar till att hålla den svenska och nordiska filmmusiken levande och relevant.
Musikens outplånliga avtryck i svensk film
Från Bergmans djupa utforskningar av Bach och Beethovens förmåga att uttrycka själens komplexitet, via poplåtarnas omedelbara igenkänning och känslomässiga träffsäkerhet hos regissörer som Lukas Moodysson, till dagens mångfacetterade ljudlandskap skapade av kompositörer som Christoffer Franzén och Katharina Nuttall – musikens resa genom svensk filmhistoria är rik och ständigt pågående. Den har speglat samhällsförändringar, fångat tidsandan och gett röst åt karaktärernas innersta känslor på ett sätt som ord sällan kan.
Musiken är, och har alltid varit, mer än bara ett ackompanjemang. Den är en oskiljaktig del av den svenska filmens själ, en tyst dialog mellan bild och ljud som fortsätter att fascinera och beröra oss som publik. Och precis som Bergman fann tröst, sanning och ett oumbärligt kommunikationsmedel i musiken, fortsätter den att vara ett av de mest kraftfulla verktygen för filmskapare att nå fram, att skapa de där oförglömliga ögonblicken som vibrerar kvar långt efter att eftertexterna har rullat färdigt. Det är en spännande tanke att fundera på vilka ljudspår som kommer att definiera svensk film i framtiden.